Våga vägra måndag!

Hepp - jag vågar! I och för sig inte så stort utslag av hjältemod eftersom jag lyckats reta upp den lilla förkylningen såpass att den slog tillbaka. Revenge, liksom. Där fick jag för att jag tänkte att frisk luft och lite lagom aktivitet skulle kurera mig. Pyttsan! Jag ska inte äckla er med utförliga grafiska beskrivningar av färg och konsistens - det räcker kanske med att säga att ni inte vill veta så är läget utrett?

Jag brukar ha väldigt svårt för att stanna hemma. Dels för att jag inte får feber - det känns med andra ord som om jag aldrig blir "riktigt sjuk". Som om jag inte får lov att vara hemma. Sen lider jag, som så många andra, av duktighetskomplex och prestationsångest. Kombinationen är inte så bra när man försöker kurera sig... En sista grej, och det enda positiva, är att jag gillar mitt jobb. Det känns lite tjostigt ibland att komma igång med läsning men så fort jag inte "får" så vill jag. Moget, n'est ce-pas? Någon som känner igen sig? Ingen?

Idag fick jag ställa in att gå till juntan. Vi är fem glada människor som pysslar tillsammans lite då och då och jag hade sett fram emot idag - men det hade inte varit snällt mot de andra och jag hade verkligen inte ork. Det blev pyssel hemma istället och nästan hälften av rutorna till framsidan på nya kudden är färdiga. :-)

Fina sover numer gott tack vare melatonin och vi upplever båda flera positiva förändringar efter bara några dagar med vettig sömn. Det, och att hon trivs så toppenbra i nya klassen, känns så stort, så fint. :-) Tänk att hon skulle hinna bli tolv innan vi fick sömn och skola att fungera?! Det är mycket som händer ändå under tonårstiden, det skulle vara härligt om såna där saker kunde få vara lite stabila i hennes liv ett tag framöver nu. Please.