Hej på er - frånvaron har berott på hektiskt liv bortanför alla bloggosfärer. Jag har knappt ens läst några bloggar, bara tittat på uppdateringarna via RSS-feeds vilket jag i normala fall ratar. Det är en helt annan känsla att se bloggen när man läser inlägg, tycker jag!
Nå, idag åker vi på Semester - med stort s. :-) Chamonix hägrar och vi har längtat ända sen i september när vi bokade. Nu är det dock så att det är mer snö i Branäs än i Chamonix. Endast 8/68 backar är öppna och man får åka upp en bit innan det finns snö - en sisådär 2000 möh. Min förhoppning är att det oavsett snötillgång är fint väder. Chamonix är i mitt tycke vackrare på sommaren än på vintern och det finns gott om saker att hitta på när snön är borta. Klättergrejerna är till exempel nerpackade och jag hoppas även på mountainbike och kanske lite vandring.
Tyvärr är det så att även sjukdom och stress präglar hemmet här. Jag har, i vanlig ordning när jag ska på semester, blivit lite lagom sjuk. Ont i halsen, kroppen och jag känner mig tröttare än trött. Lägligt, eller hur? Under hela förra årets skidresa hade jag bihåleinflammation och åt antibiotika, jag hade hoppats att jag skulle få vara frisk den här gången - men icke. Fina kom precis upp och började dagen med att nysa - eh, härligt. Not!
Förra årets skidresa innehöll även dramatik i form av bår nerför backen - Fina ramlade när hon åkte med guiden och fick så ont att hon inte kunde ta sig ner på annat sätt. Jag kom tillbaka med min grupp, galet trött, bara för att mötas av nyheterna om att Fina befann sig på sjukstugan. Bäst just då var att det inte var någon fara, hon hade "bara" ont. Sämst just då var att reseledaren missat att informera om extraförsäkringen som hade gjort att jag sluppit punga ut med 480 € på stående fot. Vi fick tillbaka allt utom självrisk på 1 500SEK senare, men ändå. I år har jag bokat extra reseförsäkring och det första jag gör när vi kommer ner är att köpa extraförsäkringen. Hängslen och livrem, right.
Det kan tyckas försiktigt in absurdum, men med mitt track record är det nog mer klokt än överreaktion. På de senaste två semestrarna Fina och jag har gjort har läkare behövt tillkallas vid något tillfälle och tidigare i mitt liv har jag åkt ambulansflyg hem inte mindre än två gånger, dessutom båda under samma år. Hehe, att jag ens får försäkras är ett under? ;-)
Med Finas NPF-problematik är det också lite extra dramatik med den här typen av resor. Osäkerhetsfaktorn är hög vad gäller det mesta - jag kan inte förbereda henne på speciellt mycket så det gäller att försöka finnas där och stötta i stunden. Det går ändå väldigt bra, vi har rest mycket tillsammas och det känns som om vi har rutin på hur vi hanterar den stress som ofta uppstår av att inte veta. Mycket handlar om att hon måste känna att hon kan lita på mig, att jag är tillgänglig för hennes frågor och eventuella oro. Att jag håller mig lugn, att jag har tålamod och att jag är tillräckligt lyhörd för att hon ska känna sig trygg med situationen. Inte alltid helt enkelt, men erfarenheten visar att det har funkat hittills.
Lyxen att kunna resa utan att vidta alltför många specialåtgärder är en härlig bonus för en familj som vår. Långtifrån alla med NPF-problematik kan hantera den stress det innebär med förändringar i miljö, både fysisk och social. En så enkel sak som att maten inte är "som vanligt" kan göra det omöjligt för vissa familjer att resa iväg. Jag inser att vi är lyckligt lottade. :-)
Stress är det som oftast sätter käppar i hjulet för tålamodsbiten. Sjukdom också så klart, men stress framför allt. Dags alltså att släppa alla måsten och fokusera på nuet. It is time to say goodbye!
Glad påsk i förskott!
Inlägg
